Engagemang...

...i rampljuset.

I natt var det återigen den stora Oscars-festen i Hollywood. Skådespelare fick ta emot statyetter och andra personer som behövs i filmbranschen. Många är de som ligger bakom de upplevelser som vi får av timmar i biosalongen (för film är bäst på bio!) 

Mest minns man antagligen skådespelarna. Deras trovärdigt förmedlade roller och sagda repliker skapar (förhoppningsvis) känslor och tankar hos oss. I bästa fall bär vi med oss upplevelsen en stund efter att vi lämnat salongen. 

När aktörerna sedan glada får hålla en guldstatyett i sin hand, är det personen bakom rollen som står där i rampljuset. En hel rad med människor behöver nämnas och tacksamheten delges på kort tid. 
Så gjorde även Leonardo Di Caprio i går, som fick sin första Oscar (efter sex nomineringar). Kollegor, produktionsbolag rabblades rutinmässigt upp men sedan...kom budskapet med eftertryck.


"And lastly I just want to say this: 
Making The Revenant was about man's relationship to the natural world. A world that we collectively felt in 2015 as the hottest year in recorded history. Our production needed to move to the southern tip of this planet just to be able to find snow. 
Climate change is real, it is happening right now. It is the most urgent threat facing our entire species, and we need to work collectively together and stop procrastinating. We need to support leaders around the world who do not speak for the big polluters, but who speak for all of humanity, for the indigenous people of the world, for the billions and billions of underprivileged people out there who would be most affected by this. For our children’s children, and for those people out there whose voices have been drowned out by the politics of greed. 
I thank you all for this amazing award tonight. Let us not take this planet for granted. I do not take tonight for granted. Thank you so very much."

Det var hans eget manus. Regissören bakom det uttalandet är den här planeten. Skådespelarna är vi alla, i filmen vi så gärna vill ha ett lyckligt slut på. Så vad är de de brukar säga när klappan slås ihop...."Action!"

skit-kaffe!

Ja, bokstavligt talat.
Särskilt utvalda kaffebönor (sägs vara de finaste) som äts och fermenterats i tarmsystemet, för att sedan lämna kroppen på naturlig väg, hos en Indisk Palmmård. De utbajsade bönorna tas till vara på, tvättas och rostas och blir till säreget kaffe (Luwak coffee).

Så hur kommer man på den idén? Ta tillvara på spillningen med kaffebönor i kanske inte är det första man tänker på för att få till en dryck. Var det ont om kaffebönor vid tillfället? Hade man ingen aning om att det var bajs de låg i? Var det någon som skulle imponera på vännerna, "jag törs dricka skit-kaffe", eller?

Vi hamnade på ett lite odlingscenter på Bali
som lät oss provsmaka detta kaffe. Guiden var en härlig kille som lät oss stanna i timtal och studera diverse växter, kryddor och smaka på alla te- och kaffesorterna. Luwak-kaffet var mjukt, lent och aromatiskt utan den vanliga beska smaken. Skonsamt för magen och vi fick med oss en påse hem för en rimlig peng.

"Det lönar sig oftast att pröva"...är ett förhållningssätt vi båda har. Kanske var det det som drev uppfinnaren bakom skit-kaffet också?

Slit och...

...spara? 

Det kan ju vara så att allt fler människor värdesätter saker som har hängt med ett tag. Vi tycker i alla fall att vi märker större intresse för återbruk, antikt, vintage, retro och secondhand på många håll. 

Fast fortfarande finns en "trend-känsla" hos folk, vi omges ju av "förändrings-reklam" överallt. Många har ju också ekonomi att förnya allt de äger.
Minns när en bekant till mig anmärkte förundrat på en jeanskjol jag bar. "-Jösses, exakt en sådan hade jag ju för 15 år sedan!" Har du också kvar den? "-Nej, slängt." 
Lite onödigt att slänga något som är helt. Man vet aldrig vad någon annan vill ha som man själv vill lämna bort.

Det är ju underbart med patina! Se bara denna yta på ett bord vi satt vid i Indonesien. Man vill stryka med handen, känna lagren av färg och fundera vart det har varit innan det kom till nuvarande plats. Det gjorde vi när vi satt på caféet http://www.baliecodeli.net/ 

Där på Nusa Penida (ö utanför Bali), fanns rostfria vattenflaskor att köpa http://www.bottlesforearth.com/och man fick "free refill" med vatten på flera ställen. Det känns som ett hållbarare alternativ (än de miljontals plastflaskor som används). Nu har vi tre i vårt hushåll och använder varje dag. 

Så fundera vad du har där hemma, som går att använda om och om igen.
/reuse

Skynda på...

...har man ingen anledning att göra när det gäller odling.
Stressade växter är mindre motståndskraftiga mot yttre påfrestningar (och har ofta sämre näringsinnehåll). Känns det igen? 

Hur belastad är du? Bara den frågan kanske ger en känsla av en klump i magen eller så känner du dig lugn?

Vi behöver ta hand om oss på flera sätt. Framför allt låta tiden ha sin gång när du fått bra jordmån att växa i. Utveckling av blommorna tar tid. Se över vilken näring du har, vattenmängd och sol i ditt liv.

Lek med tanken....Exempelvis arbetet, är det i huvudsak en försörjningskälla eller ger det dig kraft? Skulle du kunna tänka dig att göra något annat? 
Redan här kan vi skapa resonemang som bromsar vår möjlighet att växa. Saker som "måste" betalas? Rädslor för ovisshet? Det är ogräset som kommer in och kan ställa till det. Inte var det väl ogräs du en gång ville skulle frodas fritt? 
Eller så känner du att dina knoppar slår ut i all sin prakt. Underbart!

Idag reflekterade vi just över balans och vad som ger oss energi under en långpromenad. Det här är ett av dem.

Att så ett frö...

Den kalla snön omvandlas så återigen till porlande vatten. Det droppar ifrån grenar och marken blir våt. 

Det är andra våren tillsammans som vi entusiastiskt ser naturen förbereda sig. Vi ville vara med och skapa något tillsammans, så en tur på ortens odlingsområde resulterade i en "lott" på 100 kvadratmeter förra året. Vi har valt en odlingslott som består av lerjord. Dräneringen där är inget vidare bra, men vi såg det som ett intressant projekt att förbättra odlingsmöjligheterna där. Så hur gick då första året...?

Jorden var lerig och kompakt, utan särskilt mycket poröst material eller näring. Jordfräs var inte att tala om, vi föredrar handarbetet med grep ändå så det blev den metoden. Först fick det torka upp i översta lagret innan vi...
...grävde upp och skapade höga odlingsbäddar med djupa diken runt om. Några pallkragar sattes upp och där i förbättrades jorden med kogödsel, barkmylla och torv. Övrig jord fick bli "experimentjord" som blandades ut med kokosfiber, kaffesump och äggskal.

"Näh, där växer inget bra," fick vi höra medan vi rotade runt jordhögarna. "Ni borde byta till annan lott." Många gav oss råd, men vi körde på. Alldeles för många ger upp för lätt och vill ha det smidigt i livet. Vi vill arbeta tillsammans och lösa det som dyker upp. Det är kreativt och samarbetet har utvecklas oss emellan.

Vi skördade prima potatis av sorterna cherie, blue belle och mandel. Sallat, ärtor, tomat, kryddor, squash, lök, morot, palsternacka och luktärt, vinbär och krusbär, jordärtskocka och pepparrot hamnade hemma i köket. Där har vi suttit mycket och pratat om livet och skörden vi fått ut

av allt vi arbetat ihop.
/Kärlek