"Jorden vi ärvde...

...och lunden den gröna."

Empati hör ni, vad är det?
https://www.youtube.com/watch?v=1Evwgu369Jw
Brené Brown förklarar det så bra och igenkänningsfaktorn är hög. Visst har man försökt ibland, att få det mindre jobbigt för den andre med att säga något i stil med:
"Det var väl inte så farligt".

Hur utvecklar man empati? 
Anknytningsfas i tidig barndom och livets relationer är för att lära oss om våra känslor och behov. Vi får dem bekräftade av våra vårdnadshavare - exempelvis mat när vi skriker av hunger och tröst när vi gråter. Vi kommunicerar vad vi känner och så får de se till att behoven blir tillfredsställda. Vi nästan "ärver" empatin av hur våra vårdande föräldrar möter våra behov.
När vi är vuxna, har vi förhoppningsvis tillräckligt med kunskap om våra behov, att någon som lyssnar är gott nog. En psykolog kommer inte med svaren, hen lyssnar och ställer frågor som öppnar för dina egna svar som du har inom dig.


Empati är också tillåtelse. Något som kan bli uppenbart även när man öppnar sig för naturen. Naturen finns där, kravlös och lyssnar. En stund vid exempelvis en sjö, kan ge dig den tid som behövs för att du får möjlighet att lyssna på dig själv. Den tillåter dig vara som du är, dina känslor får finnas. Precis som stenen, myggan, maskrosen och regnet får finnas. Lär man sig se allt så, blir det en trygg och tillåtande tillvaro.

"Låt dem få leva, de är ju så sköna."

https://www.youtube.com/watch?v=PD08dilYo94

Stöd...

http://www.svd.se/narhet-ger-bast-vila-for-vara-hjarnor

För ett tag sedan hoppade jag på en kurs som jag inte visste mycket om. Där hittade jag fler människor med nycklar till dörrar som leder till viktiga rum - våra känslor och behov.
Vi har identifierat frustration, orkeslöshet, förvirring och liknande som symtom på att vi behöver något. Något som känslorna är ledtrådar till. Varför känner jag så här? Vilka behov berörs och behövs?

Visst tror man att man har koll på detta men när man väl börjar skrapa och leta, finns det massor att upptäcka. Likväl som att få det man känner bekräftat. "Aha, då förstår jag varför jag blev så irriterad." Med kunskap om sina känslor och behov, hittar man också större förståelse för andra. Det räcker inte alltså alltid med att sitta och fundera i sin egen kammare. När vi lyssnar till andra, skapas också empati - för den andra och sig själv.
Lyssna! Känn! Förstå!

Ett behov vi alla har är stöd. Somliga kan se det som en svaghet att behöva stöd, men det visar ju forskningen (i artikeln ovan) att så inte är fallet. Våra hjärnor går snarare ner till mer vilsam nivå och en förutsättning för vår mänsklig överlevnad. Vi har inte suttit här utan förmågan att hjälpas åt. Vi behöver helt enkelt varandra för vårt välmående.

Nu är kursen egentligen avslutad men vi har fortsatt i egen regi. För vi har känt det! Vi har kloka tankar och känslor var och en men i mötet med varandra fylls vi av energi, bekräftar och får tid att bli lyssnade på. Utan dömande, krav eller prestation! Vi skapar tryggheten på detta sätt. Då händer magiska saker. 

Känner att det är så jag vill lära och få andra att uppleva samma styrka. Styrka i sig själv och varandra. Tänk om man skapade detta överallt, på arbetsplatser och skolor. Massor av sjukskrivningar och mediciner skulle aldrig behövas. Massor av omtanke och kreativitet skulle få ta plats i stället.

Vi avslutade dagens träff med att tacksamt krama varandra, som uttryck för den närhet vi känner.

https://www.youtube.com/watch?v=seZMOTGCDag

Close to me...

Arbetet för ett eget hus och en trädgård fortsätter. I väntan på det, har vi ju odlingslotten och våra fönsterbrädor. Lotten ligger en bit bort och ska man ha med sig större redskap, så blir det bil dit (möjligtvis att en cykelvagn hade fungerat). 

Det är helt klart en underbar tid nu, att ta en timme eller två efter jobbet på odlingslotten. Avkoppling och kroppsarbete som får en att släppa alla tankar på övrigt som finns i livet. I måndags var det ovanligt lugnt där, fågelkvitter och kvällssol. Fantastiskt!

I och med att en av oss arbetar i skola, med tonåringar är det extra skönt att slippa höra grannungarna. De är nämligen i förpuberteten och har inte riktigt lärt sig uppföra sig med hänsyn till sin omgivning. I helgen trodde föräldern att barnen skulle fixa en kväll utan vuxnas närvaro, ihop med kompisar. Det hela urartade vid 22.30 av att de sparkade och bultade på vår dörr vid upprepade tillfällen. Vad var grejen med de? Ville de ha vuxenkontakt? Hade inte chips, film och umgås med varandra varit trevligare?
I avsaknad av förälder fick vi kliva upp ur sängen, gå in till gänget i lägenheten som splittrades lagom till att föräldern kom hem. Drömmen om eget hus kännas så aktuell.

Det som lockar är att skapa närhet till odlingar och närhet till varandra. Det verkar vara något som alla behöver, inklusive ensamma barn en lördagskväll.

https://www.youtube.com/watch?v=inNFJiSLDX4

Lära för livet...

Termosen med kaffe, den rostfria vattenflaskan och kakorna packades ner i morse. Med korgen under armen och gummistövlarna på, gick vi sedan till odlingsområdet. Det var dags för en gemensam städdag. 9.00 samlades gammal som ung (och en och en annan hund) för räfsande, grävande och turer med skottkärra. Arbete gick fort, eftersom vi hjälptes åt. Några bekanta ansikten dök upp och nya bekantskaper med odlarförväntan. 


Dräneringen ska bli av nu. Vilket innebär att vi behöver sätta dit staketet igen efter det ingreppet. Hur dräneringen kommer påverka vår "våtmark" blir spännande att se. Men den här våren har varit väldigt blöt och vi är sena med grävandet för det har varit för lerigt. 

Idag passade vi på att rensa bort ogräs och blanda i gamla eklöv. Kanske tog vi för många, men vi vill helt enkelt tillföra mer struktur till jorden. Maskarna finns ju där och jobbar snabbt. Fast vi vet inte riktigt hur bra det är för odlandet, mer än att eklöv tar tid att bryta ner. Vi hoppas ju på mer porös jord, näring finns där redan.

Under fikarasten lärde vi oss något nytt. Svarta vinbärsbuskar kan drabbas av gallkvalster och deras ingrepp ser ut som ärtrunda bollar på kvisten. Då finns det inget mer att göra än gräva upp busken och göras sig av med den. Ny buske bör planteras på annat ställe. En av våra buskar har fått detta. Det förklarar varför det inte blev några bra bär på den. Så den tar vi bort! 

Sex arbetstimmar i strålande sol och med rödlätta kinder kände vi att nu är vi igång. Det blir en säsong till med lerjord och kunskapstörst. 

https://www.youtube.com/watch?v=T1tOHz2l0qE /You Learn

Baklänges...

För ett tag sedan satt jag på morgontåget, som en trogen pendlare, och fick höra två damer stiga ombord. De var ute i god tid och krånglade in sina resväskor mellan sätena. Sedan satte de sig ner och språkade om hur smidigt detta var med tåg. De satt där de tio minuterna som tåget i sedvanlig ordning väntade på att avgå, verkade lugna och lite morgontrötta.

Så släppte tåget bromsarna och dottern tittade upp mot informationstavlan där det stod "mot Göteborg". "-Det är inte sant!" sa hon.
"Vi sitter på fel tåg!"
Det följde diskussioner dem emellan om huruvida de kunde byta tåg vid nästa station. Skulle de hinna? Behövde de kanske fixa taxi tillbaka? De hade ju två och en halv timme till flygavgång i Köpenhamn. När konduktören kom visste hon, likväl som jag, att de inte fanns en rimlig chans att hinna (ordinarie resa tar 2 timmar till Köpenhamn). Taxi var damernas plan, men ingen av dem hade ordnat en taxi när tåget stannade vid nästa station 20 minuter senare. De blev också informerade om att tåget tillbaka hade avgång om 10 minuter, men taxi var fortfarande planen.
Det var ju tråkigt för dessa två damer, men händelsen fick mig att fundera...

Hur olika vi agerar när det blir en pressad situation. Någon vill dra i nödbromsen, hoppa av, sitter uppgivet kvar, kavlar upp ärmarna eller har fått ner en hel lista på alternativa lösningar. Just nu är det tåg som man känner rullar åt fel håll. Svenska skolvärlden är ett sådant. Det är ett tåg som är trasigt här och där och för att citera Musse Pigg på julafton, "vem kör egentligen!?" Det pressas in mer uppgifter som inte behövs i ett redan pressat läge, fler elever mår dåligt, saknar framtidstro (gäller även personal). Det pratas om status, legitimationer och hårdare disciplin, mer dokumentation och se vad mycket vi har gjort. Jojo!

Häromdagen hamnade jag i diskussion gällande förstelärar-uppdraget. Låter ju bra att de bästa lärarna får 5000 kr mer i lön, kunnigt folk ska ju uppmuntras eller? Problemet är att de ofta förväntas göra det de gjorde innan + utvecklingsarbete upptill. Inget uppdrag ska bort och flera drabbas av utmattning (sk utbrändhet). Vad händer då med lärare x, som har fantastiska utvecklingsförslag  men som värdesätter sig själv mer än de extra tusenlapparna? Är det då en "reform" för de bästa? Pressa dig ytterligare så ger vi dig mer betalt, det gör man väl i näringslivet och har gett resultat (för vem?). Fast det är ju så tyvärr, vissa i skolvärlden resonerar så i mötet med elever också, "ansträng dig mer". 

Frågan är vad vi vill uppnå? Vilka resultat är direkt lätta att mäta och vilka är svårare? Man kan presentera fina siffror, staplar och matriser. Vad syns egentligen? Den bästa tränaren är kanske inte hen som presterar bättre än sina kandidater. 

Så vilket tåg ska man ta? Sätter mig gärna på tåget som inte är det som kör fortast, utan snarare det som säkrast kommer fram.

https://www.youtube.com/watch?v=IQBoL_2YYgI

Paus...

Den som är effektiv, har många järn i elden och kan multi-tasking är någon som man gärna har på en arbetsplats. Man berättar gärna om allt man gjort och får en fjäder i "duktighets"-hatten. Allt ska presenteras snabbt och effektivt. Här slösar vi inte bort några sekunder inte!

Har nämnt det förut, vikten av ro och stillhet. På arbetsplatser, hemma och överallt. Jag hävdar till och med att inget ger starkare intryck än en paus. Varför då? Jo, kontrasten. I allt informationsflöde och bombardemang av intryck är just...
...en paus,
..................tid för reflektion. Det ger åhöraren, publiken eller vad det nu är en chans att få vara med.
Återhämta sig, smälta allt och bidra. Bidra till något mer än passivitet. Just det, för att sluka allt blir tillslut ett passivt och dött lyssnande - hjärna orkar helt enkelt inte.

Pausen är fantastisk användbar för oss som talar, agerar och berättar. I bild, i ord och tanke...finns pausen. Så låt oss använda den.

https://www.youtube.com/watch?v=CU0OSGmLoXM /Amour

Lättsmält...

Det är ju intressant vad vi matar våra hjärnor med under dagarna. Många är väldigt hälsomedvetna vad det gäller kost och fysisk träning. Kettle Bells, Cross fit, huskfiber, Raw Food och senaste gröna smoothien. Det syns när vi går där på stranden, eller drar på oss de tighta kläderna - jag har tränat, jag äter sunt. 

Däremot är det inte lika säkert att man vill jobba på "knoppen" lika mycket. Här blir det helst lättsmält. Vi föredrar underhållande avkoppling, lite slött tittande på TV, några roliga klipp på katter, ungar och andra upptåg på Internet, eller varför inte det senaste skvallret om någon kändis? Samma kändis kan man gott läsa de elaka kommentarerna om, kolla lite bilder eller spela något på surfplattan. Otaliga är de tillfällen då ungdomarna visar för varandra videoklipp på folk som gör något "crazy", eller tar en egen selfie med sin mobil under en "Good Hairday". 

Frågan är när vi tränar oss intellektuellt? Böckerna stod i hyllorna, man läste innan man släckte för natten och diskuterade saker man läst, men det var då. Nu är mycket av det vi utsätter hjärnan för visuellt, enbart underhållande och saknar oftast substans av djupare slag. Fort ska det gå, har inget hänt inom någon minut klickar vi vidare. Det blir en vana, ett beteende vi lär oss. Sedan förväntar man sig att ett försäkringsdokument, en avhandling eller en lärare ska anamma samma underhållnings nivå - lycka till! 

Poängen är väl den att det inte måste finnas någon poäng så där med en gång. Ibland är det härligare att få vrida och vända på tankarna en stund och vänta på att det ger utdelning. Vi förväntar ju oss inte en vältränad kropp efter ett pass spinning, eller?!

https://www.youtube.com/watch?v=ymPu2PdLW3I 

Meningslös konst...

När man säger "konst"  - vad säger du då?
De där konstuttrycken berör oss i alla fall, mer eller mindre. Jag har varit irriterad över många konstverk, fascinerad men också fundersam. Vad som anses passa på galleri eller inte, vad väljer man att visa upp och varför?

Det finns mängder av anledningar, allt från att visa teknisk skicklighet till provokativa budskap. Oftast möts man av så många intryck på en utställning, att det är lätt att bara låta de passera med kommentarer som exempelvis "den var meningslös".

Några tar sig den där tiden som ibland krävs för att veta mer, vad är syftet med verket? Minns själv hur jag på en utbildning blev tvungen att formulerar mina tankar om ett konstverk gjord av en svartmålad plåt, blank och vikt i kanterna. Grrrr...den sa mig ingenting, tyckte jag först. Men med kunskap om verkets titel och att få höra andras tankar,  såg jag nya betydelser och den blev något mer än en "meningslös" plåtbit. 


Mycket konst kräver att man har ett öppet sinne, dels får tid att uppleva det på egen hand eller med en konstpedagog/guide som kan göra det hela mer begripligt. Det är ju nånstans ett möte med konstnären och betraktarna som behöver ske. 
Så när vi står där med våra ibland förutfattade meningar får vi vara beredda på att ändra uppfattning. Detta tar konstnärer fasta på som exempelvis Jens Assur, med sina fotografier med temat "Africa is a great Country" (bilden intill). 

Ju mer jag möter konst så blir jag övertygad. Konst lever och skapar liv vi ibland bara våga drömma om.
https://www.youtube.com/watch?v=PVIMYS94xmM&nohtml5=False /Waste Land - SE DEN!

Skattlådan...

Vi är nu i gång med utbildningen om att ha små surrande insekter, det kallas visst biodling. Massor av information och begrepp man inte hade en aning om. Ju mer vi lär oss, ju mer fascinerade blir vi. De är ju helt fantastiska små varelser som gör så mycket för växterna i ett underbart samarbete.

Det är just målet med att utveckla ett ännu bättre samarbete, som gjort att vi båda går kursen. Vi kommer komplettera varandra bra och ha två hjärnor, vilket kan behövas så här första året som biodlare. Det handlar om uppfinningsrikedom också, då är det toppen att berika varandras idéer. 
Som det här med att skydda bina från exempelvis myror, möss och grävlingar. Många är de som är nyfikna på honungen men vi vill ju gärna få egen honung så klart, så vi tänker inte kompromissa gällande skyddandet av bina. 

De flesta som vi talat med är nyfiket intresserade av detta projekt och önskar gärna köpa lite honung. Det gäller bara för arbetsbina att flyga hem till sitt gäng, dansa fram navigationen till var fin pollen finns. Ett enormt pollineringsarbete utförs sedan, si så där globalt värt 3000 miljarder svenska kronor (källa SBR)! Vi hoppas att det finns tillräckligt med "drag att gå på" som det heter på biodlarsspråk. Honungen samlas i övre bikupelådan, dit drottningen inte får komma och ett galler hindrar henne från det. Den lådan kallas skattlådan, en passande namn tycker vi redan. Så se till att ha någon växt där hemma som lockar till sig bin, så blir din och allas skörd större. 

https://www.youtube.com/watch?v=qmVn6b7DdpA&nohtml5=False

Inte bara skörden som räknas...

Har mött många människor som arbetar med härlig värme, stort engagemang och ger mycket av det där empatiska som berör. Många kroppar som ger, många hjärtan som slår, många andetag som hoppas över, många luncher vid skrivbordet och många timmar gratis-arbete. Så en dag tar orken slut. Hjärnan orkar inte mer, kroppen säger "det här är inte rimligt". 

Många är det kvinnor som valt "omvårdande" yrken för en lön som är betydligt mindre än de som har mer tekniska och "byråkratiska" yrken. Vi ger och ger och ...får och får....(betalt för det, näh!) Varför kan inte dessa "mjuka" sysslor, avlönas rejält? Vad tusan är det som är så mycket mer värt att sitta i möten, i nån styrelse, och prata sig fram i karriären än att lyfta och torka en vuxen med funktionshinder i arslet!? 

Återigen visar media som "Uppdrag Granskning" (SVT) hur de rika fuskar sig till ytterligare rikedom genom att exempelvis slippa skatt. Som serietecknaren Max Gustafsson visar här intill. Tiita gärna på reportagen och slå näven i bordet, "Nu får det vara nog!" 

Den dagen människor inom skola, vård och omsorg mår väl, då ger det ett samhälle med mer energi och kraft. De är ju faktiskt hur jordmånen är, hur vi förbättrar den som avgör skörden. Suger vi bara ut all näring, kommer inte mycket att växa längre. 

https://www.youtube.com/watch?v=1Ka0pnbkvig /La Source des femmes (2011)

Det perfekta livet...

"Jag duger, jag är mig själv och det är bra nog! Jag har det jag behöver."
Där stannade alla begär, all beundran över andras liv, prylar och lycka. 

Vi möter det varje dag, överallt! Bilder, i skyltfönster, filmer, artiklar, reklam...om det fina, vackra, lyckliga, rika...För visst ser det fint ut? Visst har grannarna de bra, kanske bättre än vi? De ser så lyckliga ut. Var har de köpt den, har de en ny modell? Så underbart, tänk om vi också...

Nej! Tänk om vi stannade vid att känna att vi har våra behov fyllda. Av sådant som verkligen betyder något. Så många produkter som inte behövs då. Så mycket natur och miljö som fick vara i fred. Vi kunde få tid till annat, varandra och livet.

Läste på en blogg om dilemmat med att folk som "inspireras" av allt det fina, påverkas till att tro just detta - Någon har det perfekta livet! Kanske låter naivt att tro det, men vi påverkas av allt i vår omgivning på något sätt. Är vi ärliga där? Med vad vi tar in och vad vi strävar efter?
Är vi nöjda? Det kanske inte ger ett ha-begär, en vilja till att konsumera sig till något "bättre"? Ett driv att bli mer än vad vi är?

Jag är och har det som jag behöver      PUNKT.

https://www.youtube.com/watch?v=g6U3VCneKfs&nohtml5=False

Sense of Wonder...

https://www.youtube.com/watch?v=CKlA15b0Unc /Out of Africa

Åhh, tänk att få resa bort och uppleva en härlig miljö! Exotiska landskap och romantiska middagar vid stranden. Somliga drömmer till och med om att få resa ut i rymden, liv på Mars. En dröm om en annan tillvaro tar sin början, en tillvaro man strävar efter. Man kanske tar det där jobbuppdraget för att få ihop lite extra pengar för ändamålet. Någon gång så blir jag lycklig där...

Men blir känslan alltid en strävan efter något annat än än det som är här och nu? Vad kan det då leda till? Titta över vad längtan grundar sig i, vilket behov i dig drömmer du om att fylla? Kan det ske i det som runt dig? I något annat än det materiella? Annanstans än det som är fjärran?

Det finns tillfällen då man ser det där lilla extra i tillvaron. Idéer som poppar upp eller härliga "aha"-upplevelser. Stunder då man ligger på marken och letar med sitt kameraobjektiv och ser något man annars hade missat. En fascination och tacksamhet över att få vara här och uppleva. Man behöver inte åka långt, bara till sig själv. Det finns här, du finns här och stunden är nu.

https://www.youtube.com/watch?v=FP4mmLKnoD4

Lugn miljö...

Pang! Som en rejäl skakning kastades man in i arbetet idag. Från att ha haft flera lugna semesterdagar som fyllts med egna kreativa projekt, var man där med 29 ungar runt fötterna igen. Det gick trögt, jag blev trött och kände mig som en bläckfisk med maximalt antal armar och minst lika många öron och ögon. 

För de flesta ungar har säkert som jag haft ett lugnt lov, med sina egna projekt och inte suttit still med 28 jämnåriga runt sig. De har kunnat äta, gå på toaletten och sträcka på sig när det passar. Kanske tagit en promenad ute, cyklat eller suttit och pratat.

Så låt oss tala om skolmiljön. Insidan med uppehållsytor, korridorer och salar, matsal. Slitstarka golv, något slitna väggar och än mer nötta bord och stolar. Utsidan med asfalt, gräs och cykelställ, någon buske och kanske en gunga och lite sand eller grus. Ser det inbjudande ut? Ser det kreativt ut? Finns det ytor att stå på? Platser att få lugn? Vad lär man sig i den miljön?

Skulle nog beskriva de flesta skolmiljöer som torftiga. Det stimulerar väldigt sällan till lek, samarbete, kunskap och vördnad.
Jag tittar på det här och drömmer...

https://www.youtube.com/watch?v=DC3H0sxg4tY

Riskanalys...

Förra året hade jag förmånen att resa utomlands i arbetet. Det var skolutbyten mellan fyra länder helt finansierat utifrån sökta ekonomiska medel. Jag och min kollega reste med 10 elever varje gång och det var helt fantastiskt! 

Visst fanns det kollegor som varnade oss "Om det händer något är det ni som står som ansvariga." Inför varje resa fick vi göra en sedvanlig riskanalys (vilket görs så fort du ska lämna skolbyggnaden med elever). Varje gång under kategorin "risker" skrev vi något i stil med trafikincidenter "...och andra oförutsedda händelser". För det finns ju inga garantier någonsin, från det att man vaknar på morgonen till det att man får lägga sig på kvällen, att man överlever. Det visste vi, det visste antagligen de föräldrar som lånade ut sina 14-16 åringar dessa veckor och så även ungdomarna själva. 

Media ger oss information om vad som sker på olika platser i världen, vilket kan var intressant. Men, alltför ofta fastnar nyheterna vid hemskheter och synen på världen som en hotfull plats kan få övertaget. Varför förser sig annars exempelvis amerikaner med vapen? "Om nån galning kommer hota mig med vapen och jag måste kunna försvara mig" (citat från kvinna som designade exklusiva handväskor med plats för pistol, Texas USA, radioinslag P1). Visst ska det finnas en viss försiktighet, men inte rädsla. För rädsla för med sig så mycket annat som hindrar glädjen i livet. Vi hade elever som ville följa med sina kompisar, men föräldrarna sa nej "ligger för nära Ryssland". Det var väldigt trevlig på skolan i Lappeenranta (Finland), som dessutom hade gott samarbete med Ryssland och inga farligheter alls.

För man kan visa ungdomarna hur härligt det är, hur väl man kan samarbeta, hur olikheter är styrkor och tillsammans glädjas åt nyheter. De ger också mycket tillbaka - massor av upptäckarglädje, intressanta funderingar och spontana infall. Som här, när vadslagning om vilket tåg vi kommer hinna med resulterar i massa armhävningar i Köpenhamn.
Och nej, vi hade inte med "halka på stationsgolvet och slå i näsan" på riskanalysen för det hände aldrig. Bara träningsvärk i magen av alla skratt.


https://www.youtube.com/watch?v=vcGMy_ao-Zg

Smycka det gröna...

Det finns ju flera sätt att skapa intressanta odlingar. Form på blad, nyanser och allra enklast de blommande växterna. Inget drar till sig blicken som avvikande kulörer mot allt det gröna. En växt som vi inte provat att odla är blomsterlin, men föll för den under ett besök på Gunnebo Slott. Den fina röda sorten Linum grandiflorum, Blomsterlin Rubrum lyste upp rabatten med sina skira kronblad.

Röd är ju komplementkulör till grön och får en härlig kontrast. Andra kulörer som förstärker är kombinationer av orange-blå eller lila-gul. (ta en av de tre primärkulörerna, så är sekundärkulören man får av att blanda de andra två, just dennes komplementkulör. ex. blå...blanda gul+röd=orange). 

Det blir till att titta i frösortimenten en extra gång för i år har vi tänkt få in mer blommor på odlingen även för syns skull.

https://www.youtube.com/watch?v=tN0CrkuNYAg /Rännstensungar