Det känns inte heller som man vill slänga ner alla sättpotatis på ett litet ställe. Bra avstånd för just den sorten ger bättre skörd. Vi tillämpar också att göra ett bra jordarbete, gödsla lagom men även variera, år från år, var vi planterar olika grönsaker. Vem vill ha exempelvis morotsmask? Det är riktigt trist att bekämpa ogräs, röta, svampingrepp och förtvivlat försöka rädda skörden utan skadliga kemikalier.
Kan tycka att de här borde också gälla "förvaringen av barn". Man klämmer in några extra barn i förskolegrupper och undervisningssalar, för det blir billigast så. Really?!Ser massor av konsekvenser som inte är hållbara: konflikter (verbala, fysiska), otrygghet, depression, negativa beteenden frodas, stress, distanser i relationerna, brist på tålamod, låg tro på sin förmåga, arbetslöshet...
Fine, en och annan planta klarar sig - de dör väldigt sällan. Men vad hade hänt om de fått mer avstånd? Antagligen bättre kvalitet, mer näringsinnehåll och godare helt enkelt. Varför skulle vi människor inte följa de här naturliga principerna?
Näh, det upprättas handlingsplaner och odlaren ska fixa allt som tänkas dyka upp. Skulle du yttra att man kanske inte borde plantera så tätt, får man höra "så säger bara dåliga odlare, det är bevisat!"
Man tvingas arbeta med att slänga ner över 30 potatisar i samma hål och förväntas få "bästa" skörden, fast man inte vill. Man vill inte heller höra sympatier som, "synd om er odlare, att ni står ut, att ni lyckas få något att växa över huvudtaget" av de som lämnat sin planta. Det är ju så att man hoppas kunna rädda den fina sättpotatisen, vare sig det är en Cherie eller King Edward, man vill inte se den tyna bort.
En odlarmästare vet vad som är gynnsamt och vad som är nödlösning - och det gör lika ont varje gång.
https://www.youtube.com/watch?v=J9gKyRmic20
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar