Helt plötsligt sitter de där och lyssnar i 50 minuter, när jag berättar om gamla målningar och statyer. Tonåringar som intresserar sig för konsthistoria och flikar in med sina andra historiska kunskaper. Mitt upplägg utgår från de liv man levde då och hur uttrycken blir därefter. Det blir intressantare så.
Själv tyckte jag historia var ganska trist under min skolgång, på tok för mycket kungar, årtal och krigsslag. Det kanske blir mer intressant om man börjar med något som känns mer nära, som hur det är att leva? Vad gjorde man, hur var det då och kanske finns det något spännande att upptäcka?
Som våra grannar på odlingslotten, ett par i 80-års åldern med Jugoslaviska rötter. De berättar glatt om sina liv och ju mer vi lär känna dem, ju personligare har de blivit. De är mysiga och vi ser några av våra sidor i dem. Senast idag sa mannen "ja, du är lite som en av våra döttrar." Det känns fint att liva upp varandras tillvaro och vem vet, det där inbjudan vi fick idag kanske blir av.
Det är med respekt man se det som varit innan sin tid och förstår att någon varit här innan oss, levt och lärt och lämnat stafettpinnen till nästa generation. Som får vårda sin plats på jorden så gott det går.
För det är ju som när höstens löv faller, allra vackrast då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar