"-Jag förstår inte."
Vad sätter den meningen igång hos dig? Blir det frustration, stress eller en lugn och spännande känsla? Eller något annat?
Det finns ibland en syn på att man ska undvika att inte förstå, att alltid veta och ha kontroll. Då är man någon som vet och har lyckats. Skolan är en arena där "icke-vetandet" finns och bör finnas. Man ska inte förstå från början utan man ska skapa nya erfarenheter, kunskap och skapa fler frågor att utforska. Men lyckas skolan lära barn detta och är det sedan det som fungerar även utanför skolan?
Ibland bygger samhället bort möjligheterna till att man vet olika mycket, har olika frågor och olika sätt att ta reda på sina svar. Man har inte variation i de sätt man kan ta reda på sina lösningar. Allt från system där det krävs bank-id, telefonsvarare, självscanning och GPS. Det anses sparar pengar och resurser, jojo! Vem ska man fråga och hur...när man inte har någon där? Hur hanterar man det då?
Några kallar det psykisk ohälsa. Egentligen kanske det bottnar i något man inte förstår och man inte har någon att fråga. Sin egen ångest, sin arbetssituation, sina barns konflikter, sin skolgång eller sin syn på sig själv?
Det blir allt fler ungdomar som mår så dåligt att de inte ens kommer till skolan, eller kan arbeta med de vanliga skolarbetet. Diagnoserna för ADHD, ADD, Aschbergers, bipolär och andra "avvikelser" blir fler och fler. Visst gör skolan allt de kan, men på bara några få sätt. Inget revolutionerande i att förhålla sig till dessa ungdomar, man vet inte eller vågar inte riskera att testa "fel" lösningar. Inte heller föräldrar vet hur de kan göra på andra sätt. Man måste pröva, ställa nya frågor och pröva igen.
Såg på nyheterna att väntetiden är lång för de som mår dåligt och de blir allt fler som gör det. Det kan ta över ett år att få tid för utredningar, psykologstöd och andra insatser. Hur löser man sitt liv under tiden? Det är inte något som kan vänta "jaha, men då pausar jag med att må dåligt tills ni har tid att kolla vad jag har för bekymmer och hjälpa mig."
Det är ingen svaghet att behöva hjälp, det är naturligt. Vissa behöver mer hjälp, andra mindre för att förstå. Några kanske kan bekosta sin hjälp själv genom att betala för psykologer, mentala coacher, tränare eller vad man nu väljer. Men alla kan inte passa för "effektiva metoder" (läs besparingar av mänsklig arbetskraft).
Det är en svaghet att bygga ett samhälle där alla förväntas förstå på samma sätt.
Men framför allt förödande för de som tvingar oss till andra lösningar - de som frågar de frågor vi inte väntar oss. De är egentligen de som sitter på svaren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar