Baklänges...

För ett tag sedan satt jag på morgontåget, som en trogen pendlare, och fick höra två damer stiga ombord. De var ute i god tid och krånglade in sina resväskor mellan sätena. Sedan satte de sig ner och språkade om hur smidigt detta var med tåg. De satt där de tio minuterna som tåget i sedvanlig ordning väntade på att avgå, verkade lugna och lite morgontrötta.

Så släppte tåget bromsarna och dottern tittade upp mot informationstavlan där det stod "mot Göteborg". "-Det är inte sant!" sa hon.
"Vi sitter på fel tåg!"
Det följde diskussioner dem emellan om huruvida de kunde byta tåg vid nästa station. Skulle de hinna? Behövde de kanske fixa taxi tillbaka? De hade ju två och en halv timme till flygavgång i Köpenhamn. När konduktören kom visste hon, likväl som jag, att de inte fanns en rimlig chans att hinna (ordinarie resa tar 2 timmar till Köpenhamn). Taxi var damernas plan, men ingen av dem hade ordnat en taxi när tåget stannade vid nästa station 20 minuter senare. De blev också informerade om att tåget tillbaka hade avgång om 10 minuter, men taxi var fortfarande planen.
Det var ju tråkigt för dessa två damer, men händelsen fick mig att fundera...

Hur olika vi agerar när det blir en pressad situation. Någon vill dra i nödbromsen, hoppa av, sitter uppgivet kvar, kavlar upp ärmarna eller har fått ner en hel lista på alternativa lösningar. Just nu är det tåg som man känner rullar åt fel håll. Svenska skolvärlden är ett sådant. Det är ett tåg som är trasigt här och där och för att citera Musse Pigg på julafton, "vem kör egentligen!?" Det pressas in mer uppgifter som inte behövs i ett redan pressat läge, fler elever mår dåligt, saknar framtidstro (gäller även personal). Det pratas om status, legitimationer och hårdare disciplin, mer dokumentation och se vad mycket vi har gjort. Jojo!

Häromdagen hamnade jag i diskussion gällande förstelärar-uppdraget. Låter ju bra att de bästa lärarna får 5000 kr mer i lön, kunnigt folk ska ju uppmuntras eller? Problemet är att de ofta förväntas göra det de gjorde innan + utvecklingsarbete upptill. Inget uppdrag ska bort och flera drabbas av utmattning (sk utbrändhet). Vad händer då med lärare x, som har fantastiska utvecklingsförslag  men som värdesätter sig själv mer än de extra tusenlapparna? Är det då en "reform" för de bästa? Pressa dig ytterligare så ger vi dig mer betalt, det gör man väl i näringslivet och har gett resultat (för vem?). Fast det är ju så tyvärr, vissa i skolvärlden resonerar så i mötet med elever också, "ansträng dig mer". 

Frågan är vad vi vill uppnå? Vilka resultat är direkt lätta att mäta och vilka är svårare? Man kan presentera fina siffror, staplar och matriser. Vad syns egentligen? Den bästa tränaren är kanske inte hen som presterar bättre än sina kandidater. 

Så vilket tåg ska man ta? Sätter mig gärna på tåget som inte är det som kör fortast, utan snarare det som säkrast kommer fram.

https://www.youtube.com/watch?v=IQBoL_2YYgI