Uppdraget

Semestern börjar ta slut för många och den mer inrutade vardagen lurar runt hörnet. Kanske har det där suget efter att få börja arbeta igen, avtagit mer och mer med åren? I så fall varför och vad gör man åt det?

Jag tror människor behöver positiva förändringar i sina arbeten, små och berikande. Inte besparingar och mer arbetsbelastning, oh nej! Utan mer det där som värmer och underlättar på riktigt. Det kan röra sig om nymålat kontor, en bättre kaffemaskin, personalförstärkning och en naturskön kick-off. Synd man valt ett yrke där toaletter stått skitiga hela sommaren, årets personaltrivselbudget läggs på en pastasallad som tillagas av administrativ personal, serveras utanför samma vanliga arbetsplats och mellan tuggorna ombeds vi spara några kronor till på minskad utskrift/kopiering. Andra får bonus och konferensresor utomlands med övernattningar. Hur kan det vara så olika? Kan vi lära något av ett bisamhälle?

Bin får olika uppdrag, mestadels beroende på ålder. Börjar som putsar-och matningsbi och slutar som arbetsbi, med varierande uppdrag däremellan. Ingen förstör, gnäller eller nedvärderar någon annans uppdrag. 
Det borde vara mer möjligt inom flertalet yrken, att man inte hela tiden måste hålla sig till samma inriktning eller ens yrke. Vår förståelse och respekt för varandra hade troligen ökad, lönen hade nog varit mer jämn (har fortfarande inte smält Telias fd VD:s avgångssumma! BLÄH!). Som det är nu sitter man på positioner som blir till kretsar av personligheter/makt som inte alltid är så smickrande. Det bildas en "elit" (oftast i storstadsregioner) som alldeles för många försöker sträva efter att ingå i, samt att man tittar ner på de som faktiskt föder fram samhället (även bokstavligt talat).

Ingen har råd med sådan livssyn, politik eller arbetsfördelning. I ett samhälle hjälps man åt, roterar och respekterar arbetsbördan - vare sig man är bi eller människa.

Word!