Varför?

Hörde häromdagen på radion, där reportern avslutade intervjun med att ställa frågan "varför odlar du?", till en av Sveriges alla entusiaster med köksträdgård. 
Minns inte svaret exakt, men det är inte heller viktigt. Det var snarare frågan som fick mig att fundera. Hur vore det om vi istället sa det här till varandra:
- Varför odlar du inte?

Kvinnan i intervjun, var ju redan intresserad av att odla mycket av sin egna mat och precis som vi, ser många fördelar med tiden i trädgården. Dock finns det faktum att drömmar om gröna städer och miljövänlig tillvaro inte delas av alla. Varför inte? 
Många vill vara miljövänliga, leva sunt och göra världen gott - i alla fall i teorin och för samvetets skull. Vi bombarderas av information från alla håll om exempelvis vad vi bör äta, hur vi ska spara på energi och minska belastningen på denna planet, men...Det är klart enklare att rättfärdiga sitt icke agerande med en rad förklaringar och de är just dessa förklaringar vi borde syna noga.

" Jorden kommer ändå gå under, det är för sent att göra något."
" Jag pantar redan, det räcker!"
" Äh, ingen idé att återvinna, allt blandas ändå på sophögen."
" Jag köper maten i affären, odla är inget för mig."
" Allt är ändå inte äkta ekologisk, de vill bara tjäna pengar."
"Jag tar hellre bilen, det är smidigare."

Oavsett så finns det något som döljer sig bakom sådana här uttalanden. Ofta är det en känsla som hindrar oss från att göra mer - eller snarare, göra något annorlunda. Känns det jobbigt, orkar du inte? Hinner du inte? Bryr du dig inte? 
För att hitta din känslomässig anledning eller anledningar, så behöver du ringa in kärnan - ja, likt ett frö. Vad är ursprungsplantan till det fröet? Är du för stressad, för ledsen eller uppgiven? Vad kan du göra åt det? Vad skulle hända om du sätter ner känslofröet i jorden och tar hand om det, med kraft och omtanke? Tar hand om din stress, eller ger dig själv tröst och hittar hopp igen. Tänk om något börjar gro...

Då kan vi alla svara på frågan om varför vi odlar.