Home...

...and far away.

Har under en tid kollat efter boende, en intressant resa på flera sätt. Det mest fascinerande är hur människor idag sätter sig i stor skuld. För jag antar att de inte har det kapital som krävs. Visserligen har klyftorna mellan rika och fattiga ökat, men med dagens huspriser räknas vi snart till det fattiga. Märkligt, eller?

Har upplevt flera renoveringsobjekt som stigit i pris med över 1,5 miljoner (till över 3 miljoner)- på ett par dagar!, nya villor för minst 4-5 miljoner, suspekta budgivningar med skutt på 300 000 (falskbud?), mäklare som inte ens hälsat (då man inte rullade in i dyr bil)...

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/549945?programid=3626

Nåväl, det är ganska hysteriskt just nu. För 10-15 år sedan var man nästan ensam på visningar och i budgivningar till priser man kände att man hade råd med. Det är ju inga problem om man vill lägga i princip all sin ekonomi på boendet och ständigt jaga löneförhöjningar. Inte orkar man då annat än sova i sitt hem och när ett par veckors semester kommer åker man väl utomlands? Vad ska man då med sitt boende till?
Status? Investering? 

Någonstans behöver vi nog förhålla oss annorlunda till det här. Bygg mer till vettiga priser och flytta ur villan, gör plats för barnfamiljerna och sluta ta ut hutlösa priser! (som när man gärna vill ha en konsertbiljett till populär spelning, gynna inte den dyra marknaden!) Det är hemsk att folk utnyttjar detta som här: http://hn.se/nyheter/falkenberg/1.4839548-han-bor-i-en-fuktig-kallare

Vi kommer inte sätta oss i "upp-över-öronen-skuld" med hjärtat i halsgropen vid varje ränteläge. Har man inte då kommit långt från det man egentligen vill ha, trygghet och glädjen i sitt hem? Just nu sitter vi i var sitt boende, som säkert skulle passa några andra. Vi har liksom planer på att leva lite, känsla av ett hem är så mycket mer än bolånen.

https://www.youtube.com/watch?v=AndAkUQznQo

En av alla andra...

https://www.youtube.com/watch?v=av0M0i1S8QI

Det finns en viss trygghet i att lära sig bete sig och göra saker enligt vissa förväntningar. Man kan också kalla det regler och normer som skapats och efterlevs i en viss kultur. Skulle något sticka ut, lägger vi oftast märke till det och tycker något om det utifrån huruvida vi ser det som passande eller inte. Det kan gälla allt från en klädstil som är annorlunda till yrkesval. Men frågan är, vad i oss som får oss att inte följa normerna?

Gissar på att det handlar om mod. Mod att bryta mot dessa regelsystem, att utmana sig själv och inte vara rädd för hur andra ser på det. Vågar du utmana en "dress code", vad skulle hända om du gjorde det? Vågar du säga din åsikt? Vågar du dansa på dansgolvet? Vågar du säga nej? Eller ja? 

Flera av oss har säkert inga problem med att forma om normen en aning, för det är ju det det handlar om...utveckling. Det finns massor av exempel då någon tagit sitt mod och visat på något annat. En normbrytning som vi idag kan se som något positivt, allt från Rosa Parks till David Bowie.

Det finns ju risker med att följa normen, flera exempel som häxjakter och nazism visar hur illa det kan gå. Vi är ju mer lättpåverkade av andra än vi tror (se klippet nedan).
Det som är normen kanske inte är det bästa? 
Så nånstans på vägen behöver man mod - mod att stå emot eller mod att följa med. Det är viktigast att lära sig vad hjärtat säger och i det långa loppet vad som är hållbart för dig och andra. Samt våga bjuda på sig själv ibland, det inspirerar andra!

http://study.com/academy/lesson/aschs-line-experiment-conformity-and-social-norms.html

Med näsan i vädret...

Inledde påskhelgen med titt på charmigt hus, från 1700-talet som hade tidsenligt lägre takhöjd. Eftersom vi gärna vill ha håret och vänner över 170 cm kvar, letar vi vidare. Hus-letar-ångesten slapp man denna gång. Kanske ska satsa på nybyggt ändå? Men med det inspirerande TV-programmet "Det sitter i väggarna" blir man allt sugen på kulturhistoriska byggnader (kolla på SVT-play).

Kreativiteten får sig en skjuts efter dagar av vila och eftertanke. Vaknade tidigt idag och började med att baka spröda syltkakor efter frukost, eller "hundskålar" som jag kallade dem när jag var liten. Jag fick mycket frihet i köket som barn och formade dessa "hundskålar" själv och fyllde med den bästa hallonsylten. Perfekt för kommande utflykter i vår. Kommer fylla på ett bra lager med hembakat, för nu spritter det bra i benen!

En stund på den blöta odlingslotten blev det också idag. Gräva i smetig lerjord ger bra träning! Planen är att ha ett rejält lager flis intill staketen. Detta för att slippa gräs och annat oönskat som annars tar över där. Vill helst inte använda markduk i botten (finns det några miljövänliga!?), så idén är eventuellt tidningar och halm under flisen. Får låta jordklumparna torka lite först, så ska de rensas och flyttas till upphöjda odlingsterasser. 

Ett par dagar ledigt med mycket vila, trevligt sällskap - helt opretentiöst och härliga stunder i naturen ger mycket energi. De här stunderna vid havet är lika trivsamma för oss som för påskgästernas hundar. De nosade in våren rejält. Nu ska jag nosa vidare efter kreativa stunder, lek och vila.

https://www.youtube.com/watch?v=p7fXa2Occ_U

Dripp dropp...

https://www.youtube.com/watch?v=BGX4nMrnxg0

Erin Brockovich, en fenomenal film i vilken Julia Roberts agerar och vann Oscar för sin huvudroll. Intressant både ur den enskilda individen Erins perspektiv (som ensamstående mamma) men också ur det miljöproblem filmen tar upp.

World Water Day (22 mars) påminner oss om behovet av rent vatten, något som är en lyx för alldeles för många på detta vattenklot. Det är också något vi slösar med på flera sätt. Ett exempel är (källa WWF)

"A staggering volume of water is used to produce the goods we take for granted. A single pair of jeans, for example, requires about 11,000 litres."

Jösses! Kanske dags att lappa och laga lite mer på de slitna paret. Bomull är nämligen en gröda som behöver mängder med vatten. En naturkatastrof är Aralsjön, vilken man hämtade vatten från för att konstbevattna odlingar. Inte mycket kvar av den sjön kan man säga. 

Vi har dock motsatt problem på odlingslotten. Där står det vatten under delar av säsongen. Kära styrelsemedlemmar i odlarföreningen jobbar för att få den kommunala marken dränerad . Det ser inte ut att bli i år heller. Fast vi vet ju om att vi har rikligt med vatten. Vi har sett det som en utmaning och arbetat för att hantera dessa förutsättningar (endast en sättpotatis ruttnade bort förra året!). Lite som Erin, vi kan inte allt men med en hel del jädra-anamma kommer man långt!

One...

http://www.filmsforaction.org/articles/the-whole-world-needs-healing/

...and all. 

Hade missat igår (under större delen av dagen iaf) att Bryssel drabbats av attentat. Fick först reda på det efter arbetsdagen. En arbetsdag som slutade i frustration och ilska. Återigen konflikt kring hur mycket hjälp vi som är pedagoger kan räkna med kring elever och annat i vår vardag. Tror att vi är farligt ute när vi bara tittar i pengabörsen och ska spara slantar. Det handlar om att orka ge, räcka till för så många barn med så olika bagage idag och det kostar nånstans. En av dessa barn hade ökad frånvaro. Mamma är kvar i Syrien och handläggningstiden är nu över ett år innan de vet om pappa får hopp om att få sin fru närmre sina barn. 

Kom hem och fick reda på bombdåden i EU:s huvudstad och följde lite nyheter på TV. Döden visade sitt ansikte och drabbade människor återigen. Nu talas det igen om att militärt trygga vår värld, att vi bör vara på vår vakt och så vidare. När det redan byggs murar, skärmar av familjer så ska vi försvåra ytterligare, eller? 

När man bara bevakar sina intressen (slantarna i börsen?), förstärker rädsla och inte finns där för de som behöver, kommer det att ställa till det så småningom. Det kanske är dags att hämta krafttag någon annanstans?

För er som läste länken ovan, eller såg filmklippet däri - hur löser vi det här? 

https://www.youtube.com/watch?v=ZpDQJnI4OhU

Se med egna ögon...

Nu när våren står i startgroparna och längtan efter naturupplevelse är som störst, kan man fundera på om vi verkligen "upplever". Tar vi oss tid i vardagen att vara där ute och känna allt med våra sinnen? Vilka är "upplevare" och hur gör man?

En och annan pensionär och förskolebarn ser man på strapatser i vardagen och på helgerna lämnar fler sina hem på en tur nånstans. Man beger sig ut, promenerar, cyklar och transporterar sig på olika sätt. En och annan fika, grillning, träning och vila utförs också. På köpet andas man luft, får sol på kroppen och motion - bra härligt! Hur mycket tar man då aktivt in naturen och upplever den till fullo vid dessa tillfällen?

Tycker allt mer tid läggs på att aktivera oss i naturen. Vi måste alltid "göra" något, vara så sysselsatta - varför då? Tar vi med barn och ungdomar ut för att upptäcka naturen? Får de en känsla för den?

Just det där att "bara vara" i naturen kan skapa tillfällen då man just upptäcker något. Hur ser knoppen ut där på grenen? Hur rör sig myrorna och hur känns gräset mot huden? hur känns luften du andas? 
Man låter sinnen vara guideningen. Man närvarar medvetet och ibland uppkommer förundran. Först när man verkligen "är där", kan intresset för naturen infinna sig. Då kan också omtanken, viljan att vårda och bevara den bli verklighet. Med all respekt.

All together...

...and one world.

Ja, det kanske låter så där fånigt och klyschigt. Fast någonstans är det just så det är. Vi är alla en enhet. Det som är bra för fler blir ofta bra för mig med. Tror inte vi längre har råd att var egoistiska (om vi nu någon gång har det). 

Tänk om vi tillsammans samlade all kraft och energi och tog tag i de som hamnar på efterkälken? Gjorde något bra av vår kapacitet. Varför är det så att man hellre vill följa fåniga filmklipp, läsa nedvärderande kommentarer och gräma sig över att man inte har samma lyx som någon annan? Är det en flykt och uppgivenhet?

Volontärarbete är fint på flera sätt. Man möter andra och tillsammans hjälps man åt, man bryr sig om dem som för ett tag sedan inte var en del av ditt liv. Samarbetar mot samma mål och utbyter erfarenheter och perspektiv på allt. Låter oss vara så där nyfikna på varandra som känns spännande. Härligt! 

Efter sådana möten inser man mer och mer att vi är här tillsammans. Så titta nästa gång på människan du möter och se just människan. Kanske leder det till en större balans mellan oss, ett "vi".

https://www.youtube.com/watch?v=M9BNoNFKCBI

Släpp fötterna loss...

...det är hälsosamt!

Ni kanske inte har hört talas om "Grounding" eller "Earthing"? 

Att vi mår väl av solens energi och blir piggare av ljuset vet ni redan. Men hur är det med energin i jorden? Det ska visst ha samma goda effekt på oss. När vi får hudkontakt med marken under oss, ökar det välmående och påverkar till och med vår sömn positivt. Det pratas om elektroner och minskade av fria radikaler (bara sök på begreppen på internet). Nu vet jag ju att det som står på nätet får man ta med en nypa salt, men...

Prova! Det har jag gjort och promenerat på klippor, grusgångar, gräsmattor, snö och i vatten. Det måste nödvändigtvis inte bara vara under sommarmånaderna, det går förvånansvärt bra vid ett par plusgrader med. (Tips: Ta med en liten handduk att torka fötterna med efteråt.) Har faktiskt bara positiv känsla i kroppen efter varje gång. Det känns härligt - närvaron, balansen och sinnesron gnuggas in i fotsulorna. 

Let´s go dancing barefoot!

https://www.youtube.com/watch?v=rJkbShz3c9Q

Gammal rhododendron...

En av oss var på odlarföreningens årsmöte härom kvällen. En mysig lokal i bostadsområdet var samlingspunkten, dit mestadels pensionärer tagit sig. Det var dock flera av oss "unga" som också hittat dit. Härligt med det mötet, vishet möter nyhet. 

Mötet inleddes med en tyst minut för en avliden styrelsemedlem, andaktigt och respektfullt. Sedan avhandlades en massa punkter för beslut, diskussion och allt fördes in i protokollet. Som det ska vara. 

En stor och gammal rhodorendronbuske såg vi häromveckan på en tomt. Enorm! Det måste stått där länge och väl. En sådan tar man inte bort i första taget. Tänkt prakten när den öppnar sina knoppar.Vi får se till att åka förbi den när det är dags för blomning. Hoppas den får stå där minst lika länge till...

Jag tror definitivt att unga behöver de gamla för att lära sig hur man blir vårdar och tar om hand. Det är det vi har att ärva. Massa visdom kan annars gå förlorad. Det är underbart att se flinka fingrar utföra något som gjorts tusentals gånger. Likväl har vi unga flera nytänkande idéer att bidra med. 
Det var just så kvällens årsmöte förlöp. Nytt blandades med välbeprövad kunskap till enorm prakt.

http://www.oppetarkiv.se/video/1275743/med-sommaren-kommer-langtan?ac=sommaren%20komm

I skyddat läge...

...ska ju en del växter stå. Alltså är de lite extra känsliga för exempelvis vind, stark sol eller kyligare klimat. Du kanske har investerat mycket i just det exemplaret (pengar, drivit upp plantan själv). Så vad gör man? Skaffar växthus, letar upp ett hörn med lä eller försöker ändå med risk för en klenare växt? Den finns inga garantier för hur det kommer att gå...

Oavsett hur man gör så kommer du titta till den växten för att se hur den etablerar sig i den miljön den sätts i. För den gör tappra försök som vi inte kan förutse. Den kanske växter starkt, verkar behöva mer ljus, bladen slokar eller kanske drabbas av skadedjursangrepp. Det finns tecken som vi ser och vi försöker möta upp. Mer vatten, mindre ljus, mer kväve, mindre fosfor?

Inte försöker växten låtsas att den trivs utan tillräckligt med vatten, ljus eller något annat? Nej, för den står där med sin klena stam och visar det. Det är så tydligt, enkelt och förbannat sårbart.

https://www.ted.com/talks/brene_brown_on_vulnerability

GPS...

Det där navigationssystemet som tar dig från A till B, är det så bra egentligen?
Knappa in en slutdestination och sedan är man på väg. Snabbt och effektivt med minimal risk för att hamna vilse. Toppen!

Fast vad skulle hända om du råkade köra fel i en korsning? Skulle en lite omväg vara så tokigt? Det skulle kanske leda till platser du annars kanske inte hade sett, människor som du inte heller hade mött och stunder som inte var inräknade från början. Visst låter det spännande!

Känner ni förresten till att idén bakom GPS föddes när att ett gäng människor satt på café och pratade? Bland kaffekoppar och kakor där timmarna gick. Tänk om du kör in på den där landsvägen där ortens fik ligger. Vid något runt bord möts ni, och språkar en stund. Några minuter som kan öppna något nytt, men då behöver du ju hamna där också.

Så vem behöver GPS när det finns så mycket att upptäcka där ute i okända marker?

https://www.youtube.com/watch?v=NucJk8TxyRg

Yoga...

Har du sett de där poserna som yogautövare gör. Helt omöjligt för annan som har leder och senor av stelare sort. Blir man ens svettig? Sedan kan man visst stå på huvudet också! Näh, inget för mig! Så hoppar man på en annan träningsform i stället.

Men vänta...vad är det du vill träna?
Yoga handlar inte om att utföra rörelser enligt en exakt mall. Kan du inte böja din kropp si eller så är det just där det börjar. Det handlar om att lära sig känna sin kropp och sitt sinne. Genom andning komma lite längre in i din kropp. Det är din förmåga som är närvarande. 

I Ubud, Bali fanns det gott om yogautövare. Vi tog en tidig morgon och vandrade ner för en slänt, passerade det stora trädet och upp på den stora verandan. Härlig morgonyoga och vi fick vakna i lugn och ro den dagen. 



En dag med obalans känns och att tillåta sig tappa balansen i vissa övningar är helt okej, utan att se det som ett misslyckande. 
Det är så det är ibland, jag är ju också människa. 
Vi måste inte prestera jämt, vi kan också känna.

Namaste...

http://upliftconnect.com/yoga-of-darkness/

En sjöman...

Vissa texter är som stimulans för kropp och själ, som låttexter eller metaforer. Även ordspråk och poesi är något jag verkligen gillar. Dock används språket inte så målande längre och rum för egen tolkning finns nästan inte. Allt går så fort, vem har tid att känna in? 

Fast det är kanske det vi bör. Se och lyssna in något som innehåller mer än det uppenbara. Vad mer kan den här texten ge, fler innebörder och dimensioner? Hur känns det att skapa en egen känsla till orden? Det kan vara en trygg famn som öppnar sig, en lugnande smekning, en varm blick och hopp om framtid. En glimt tillbaka till det som än gång var...

Eftersom jag tillbringar mycket arbetstid med ungdomar märker jag att de inte har intresse för språkets djup. Är de fostrade i att lyssna till snabba, korta fraser och en emoji upptill? Hur utvecklar man då förståelse för något "mellan raderna"? En del tänker kanske att vi kan undvika missförstånd utan allt för mycket andra underbetydelser. Jag tror snarare att vi blir bättre på att lyssna till mer än vad som sägs, en annan skärpa i att förstå varandra kan bli möjlig. Förmågan att lyssna till och förstå sig själv utvecklas, så vi mår säkert bra av träning i detta.

Häromdagen frågade en tonåring mig, "Vilket är ditt favoritcitat?"
-"Nja, det är snarare ett ordspråk", sa jag. "En sjöman ber inte om medvind, han lär sig segla."  Blev några sekunders tystnad men sedan hördes...
.... "Åhhh...den var bra."

https://www.youtube.com/watch?v=V4o24qv_G5Y

Tur med team-känsla...

En tidig söndagsmorgon satt vi här...

Det började först med ett par dagar i Ubud, Bali.  Dagar som innehöll många regnskurar under kvällar och nätter. Dagar som också innehöll sandaler som gick sönder och jakten på tvåkomponentslim, för att få dem någorlunda funktionsdugliga. 
Introduktionsveckan som volontärer var avslutad och en helg på egen hand väntade. Då passade vi på att bokat en "Sunrise Tour at Mount Batur" (en vulkan, delvis aktiv). Vi hade bokat till lördagen först, men trodde nog risken för åska fanns så vi bokade om. Ett spännande äventyr att göra tillsammans, bra tillfälle att stötta och få uppleva utmaning ihop.

Ett par dagar tidigare berättade vi att vi hade dessa planer för en annan volontär, Alexandra från London. Hon hade gett intrycket av att inte vara särskilt äventyrlig, utan mer bekväm av sig. Hon lockades ändå av det när hon fick höra att det bara var två timmars promenad upp och sa, "-Two hours, I can do that". Bokningen var smidig, sa vi - trevlig kille fixade det på gatan (i Penestanan, charmiga byn där alla volontärer bodde). Hon skulle fundera...

01.30 ringde klockan på söndagsnatten och yrvakna gjorde vi besök på utomhusbadrummet under stjärnhimlen - yes, inget regn! För trötta för frukost. Kameror och vattenflaskor var redan packade kvällen innan. Vi smög försiktigt ut med försök att inte väcka hela släkten (som vi bodde hos). Hundar skällde när vi kom ut på gatan, där minibussen väntade och vem satt längst fram om inte Alex, "I came!" sa hon entusiastiskt. Vi fick även sällskap av ett annat trevligt par, också från England. 

En skumpig tur på vägar i mörkret och under månskenet kunde vi se vulkantopparna närma sig. Vilken skulle vi gå upp för? Den stora eller den enorma? När vi klev ur bilen förstod vi vilken - den stora, tack och lov. En svagt lysande rad med ficklampor gick upp mot toppen, vi var inte de enda med höjdarplaner. 

I okänd terräng följde vi vår guide i mörkret. Tanken på vad som lurade längs stigen fick oss att lysa på marken, varje steg måste bli stabilt. Jag gick där i mina ihoplimmade sandaler. Alla andra verkade ha gympadojor, såklart även min älskling. Nu fick vi pröva skorna och vår kärlek upp mot vulkanen.
Alexandra kämpade på bra, vi stöttade varandra i gruppen och inväntade om någon kom efter. Mot slutet blev det brantare men vi drevs av solljuset som började anas. "I don´t want to miss it!" sa Alex och stånkade. Vi kände att det blev lite lättare.

Så kom de sista stegen och vi var framme! Kroppen var varm, leendet blev stort och stunden var magisk. 
"We did it!" 

https://www.youtube.com/watch?v=Xz-UvQYAmbg

En hjälte...

https://www.youtube.com/watch?v=eaZRSQfFo8Y

Igår köpte jag en tröja (secondhand), mitt på bröstet stod ett stort "S" utformat som det klassiska Stålmans S:et. Inte så att jag är någon samlare, eller kan särskilt mycket om denne figur. En journalist Clark Kent som byter om i telefonkiosk och i hemlighet utför hjältedåd. Vad ska jag med en sådan tröja till?

Jag hade precis varit på en träff om hållbarhet - med socialt företagande, samodling, ekobyar och andra visioner och drömmar i huvudet, slank jag in i butiken. Gick där med tankar om att det finns så mycket gott man kan göra, så mycket kraft som kan växa fram som ibland går förlorad eller bromsas upp av olika anledningar i samhället. Varför då?

Innan träffen var jag mer än någonsin inne på att förändra min arbetssituation. Jobbar man med människor under pressade former tär det på engagemanget och framförallt orken. "Man ska sluta på topp" och "Hålla till Pensionen" tumlar runt i den trötta kroppen. Jag kan ju jobba för lönen och kravla utmattad fram till varenda lediga helg och lägga det jag tjänat på välbehövlig semesterresa eller "unna" mig något annat, men jag vill mer än så.

Jag vill känna att det känns rätt för mig och att det jag gör främjar något bra. Jag vill se glädjen i folks ögon och hoppet. Jag vill att man sträcker ut sin hand, låter någon gå före i kön, ler och öppnar dörrar. Jag vill att fler axlar rollen av superhjältar men inte i det dolda.

Idag bär jag tröjan med stolthet och lyssnar en gång till på ..."Dream Baby Dream"

Surr och Prakt...

Helt klart är blommor en fröjd för ögat. Knoppar är vackra och kronblad likaså. Ibland doftar de ljuvligt och fröställningarna kan vara dekorativa skapelser.

Förra året var det mest grönsaker, rotfrukter som vi hade på odlingslotten. Väldigt trevligt att skörda och äta egenodlat. Grannarnas odlingslotter innehöll även de majoriteten grönsaker, endast några blommor här och där. När vi tänker på det var det inte heller mycket insekter som vi såg.

I år vill vi ha mer surr, vackra fjärilar och kanske arbetsamma bin. Hur lockar vi fram dem?

Duogarden får helt enkelt servera lite mer mumsigheter...blommor! Fröer har köpts in och vi ska jobba för att de trivs i lerjorden. Som grädde på moset har vi anmält oss till biodlingskurs som startar om ett par veckor. Så får vi se om det blir några kupor på odlingsområdet i år (mer om det under våren). 

Mer om bin i fin dokumentär "More Than Honey" /"Inte Bara Honung" (2012)
http://www.imdb.com/title/tt2263058/

För kärlekens skull...

...

Här kan man stannar till och funderar lite.

Kärlek, ett litet ord med så mycket innebörd. Några av oss blir härligt varma i kroppen vid tanken på kärlek. Man förknippar det med sina barn, sin partner eller sina vänner. 

Oavsett vem du tänker på, hoppas vi alla får uppleva något eller någon som som berör oss på djupet. Stunder som får allt att bli så härligt stort, ofattbart och omvälvande.

Ibland försätter vi oss i nya situationer som vi vill ska ge oss dessa härliga känslor. 

Något som gav oss härliga upplevelser var när vi reste som volontärer i Asien (Bali tillsammans och jag till Sri Lanka). Just för att få möjlighet till andra intryck och att bidra till något hållbart på samma gång. 

Arbete som gynnar havssköldpaddor har det handlat om då. Jag har funderat på vad det är som lockar med dessa djur, tror jag kommit fram till något...

Sköldpaddshonor lever i ungefär 20 år innan de blir könsmogna och efter befruktningen, kravla sig upp på en strand. Där lägger de sina ägg i en grop de ihärdigt grävt fram med sina fenor i skydd av nattens mörker. 

Ungefär två månader senare är det de nykläckta ungarnas tur att gräva sig genom sanden, si så där 60 centimeter upp, snabbt lokalisera havet och ta sig dit innan rovdjuren fått syn på dem. Allt innebär en risk, men med tur kan de återkomma efter 20 år och lägga egna ägg. Vilken ansträngning över tid!

Är det för hoppet vi blickar ut över horisonten?

Är det tron på livet som vi vattnar plantor, värnar om havssköldpaddor och fostrar barn? 
Är det "för kärlekens skull" som vi tror att allt är möjligt?

Utanför fönstret slår våren ut.
Marken blir grön igen.
Allt som var dött, väcks till liv,
det kan också vi...

Ted Gärdestad...

https://www.youtube.com/watch?v=aW1L5yZdAgQ

Den ofrivilliga gåvan...

...

Det var en eftermiddag på odlingslotten under den tidiga hösten. Vi båda hade arbetat en bra stund och hunnit bli så där härligt trötta och hungriga. Det var hög tid att plocka ihop för att bege oss hem. Några luktärtor blommade fortfarande och doftade underbart. Jag höll på att plocka ihop till en bukett för att njuta av den hemma på köksbordet. Då såg vi en äldre dam närma sig försiktigt...

Hon var nyfiken på något vilket vi kunde se på hennes blickar. När hon började prata med oss hörde vi att hon ursprungligen kom från annat land. Vi samtalade så gott det gick och till sist nickade hon undrande mot min bukett.
-Ja, det är luktärt, doftar underbart. Här... känn, sa jag och sträckte fram buketten mot hennes ansikte.

Damen räckte fram armarna och lyste upp i hela ansiktet. -Ah, tack sa mycka! sa hon lite generat och tog buketten i sina händer.
Jag blev plötsligt lite förvånad. Jag hade nog bara tänkt att hon skulle få lukta på dem, men så ogästvänligt av mig! Så klart att damen skulle få behålla dem. Jag hoppas bara att mitt ansiktsuttryck inte avslöjade min förvåning när jag formade om min öppna mun till...
"-Var så god."

Missförstånd kan leda till en lärdomar, så vad gör väl ett par minuter till för att få ihop ännu en bukett luktärtor.
Det var det verkligen värt!