En sjöman...

Vissa texter är som stimulans för kropp och själ, som låttexter eller metaforer. Även ordspråk och poesi är något jag verkligen gillar. Dock används språket inte så målande längre och rum för egen tolkning finns nästan inte. Allt går så fort, vem har tid att känna in? 

Fast det är kanske det vi bör. Se och lyssna in något som innehåller mer än det uppenbara. Vad mer kan den här texten ge, fler innebörder och dimensioner? Hur känns det att skapa en egen känsla till orden? Det kan vara en trygg famn som öppnar sig, en lugnande smekning, en varm blick och hopp om framtid. En glimt tillbaka till det som än gång var...

Eftersom jag tillbringar mycket arbetstid med ungdomar märker jag att de inte har intresse för språkets djup. Är de fostrade i att lyssna till snabba, korta fraser och en emoji upptill? Hur utvecklar man då förståelse för något "mellan raderna"? En del tänker kanske att vi kan undvika missförstånd utan allt för mycket andra underbetydelser. Jag tror snarare att vi blir bättre på att lyssna till mer än vad som sägs, en annan skärpa i att förstå varandra kan bli möjlig. Förmågan att lyssna till och förstå sig själv utvecklas, så vi mår säkert bra av träning i detta.

Häromdagen frågade en tonåring mig, "Vilket är ditt favoritcitat?"
-"Nja, det är snarare ett ordspråk", sa jag. "En sjöman ber inte om medvind, han lär sig segla."  Blev några sekunders tystnad men sedan hördes...
.... "Åhhh...den var bra."

https://www.youtube.com/watch?v=V4o24qv_G5Y