...and all.
Hade missat igår (under större delen av dagen iaf) att Bryssel drabbats av attentat. Fick först reda på det efter arbetsdagen. En arbetsdag som slutade i frustration och ilska. Återigen konflikt kring hur mycket hjälp vi som är pedagoger kan räkna med kring elever och annat i vår vardag. Tror att vi är farligt ute när vi bara tittar i pengabörsen och ska spara slantar. Det handlar om att orka ge, räcka till för så många barn med så olika bagage idag och det kostar nånstans. En av dessa barn hade ökad frånvaro. Mamma är kvar i Syrien och handläggningstiden är nu över ett år innan de vet om pappa får hopp om att få sin fru närmre sina barn. Kom hem och fick reda på bombdåden i EU:s huvudstad och följde lite nyheter på TV. Döden visade sitt ansikte och drabbade människor återigen. Nu talas det igen om att militärt trygga vår värld, att vi bör vara på vår vakt och så vidare. När det redan byggs murar, skärmar av familjer så ska vi försvåra ytterligare, eller?
När man bara bevakar sina intressen (slantarna i börsen?), förstärker rädsla och inte finns där för de som behöver, kommer det att ställa till det så småningom. Det kanske är dags att hämta krafttag någon annanstans?
För er som läste länken ovan, eller såg filmklippet däri - hur löser vi det här?
https://www.youtube.com/watch?v=ZpDQJnI4OhU
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar