Home...

...and far away.

Har under en tid kollat efter boende, en intressant resa på flera sätt. Det mest fascinerande är hur människor idag sätter sig i stor skuld. För jag antar att de inte har det kapital som krävs. Visserligen har klyftorna mellan rika och fattiga ökat, men med dagens huspriser räknas vi snart till det fattiga. Märkligt, eller?

Har upplevt flera renoveringsobjekt som stigit i pris med över 1,5 miljoner (till över 3 miljoner)- på ett par dagar!, nya villor för minst 4-5 miljoner, suspekta budgivningar med skutt på 300 000 (falskbud?), mäklare som inte ens hälsat (då man inte rullade in i dyr bil)...

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/549945?programid=3626

Nåväl, det är ganska hysteriskt just nu. För 10-15 år sedan var man nästan ensam på visningar och i budgivningar till priser man kände att man hade råd med. Det är ju inga problem om man vill lägga i princip all sin ekonomi på boendet och ständigt jaga löneförhöjningar. Inte orkar man då annat än sova i sitt hem och när ett par veckors semester kommer åker man väl utomlands? Vad ska man då med sitt boende till?
Status? Investering? 

Någonstans behöver vi nog förhålla oss annorlunda till det här. Bygg mer till vettiga priser och flytta ur villan, gör plats för barnfamiljerna och sluta ta ut hutlösa priser! (som när man gärna vill ha en konsertbiljett till populär spelning, gynna inte den dyra marknaden!) Det är hemsk att folk utnyttjar detta som här: http://hn.se/nyheter/falkenberg/1.4839548-han-bor-i-en-fuktig-kallare

Vi kommer inte sätta oss i "upp-över-öronen-skuld" med hjärtat i halsgropen vid varje ränteläge. Har man inte då kommit långt från det man egentligen vill ha, trygghet och glädjen i sitt hem? Just nu sitter vi i var sitt boende, som säkert skulle passa några andra. Vi har liksom planer på att leva lite, känsla av ett hem är så mycket mer än bolånen.

https://www.youtube.com/watch?v=AndAkUQznQo