Den ofrivilliga gåvan...

...

Det var en eftermiddag på odlingslotten under den tidiga hösten. Vi båda hade arbetat en bra stund och hunnit bli så där härligt trötta och hungriga. Det var hög tid att plocka ihop för att bege oss hem. Några luktärtor blommade fortfarande och doftade underbart. Jag höll på att plocka ihop till en bukett för att njuta av den hemma på köksbordet. Då såg vi en äldre dam närma sig försiktigt...

Hon var nyfiken på något vilket vi kunde se på hennes blickar. När hon började prata med oss hörde vi att hon ursprungligen kom från annat land. Vi samtalade så gott det gick och till sist nickade hon undrande mot min bukett.
-Ja, det är luktärt, doftar underbart. Här... känn, sa jag och sträckte fram buketten mot hennes ansikte.

Damen räckte fram armarna och lyste upp i hela ansiktet. -Ah, tack sa mycka! sa hon lite generat och tog buketten i sina händer.
Jag blev plötsligt lite förvånad. Jag hade nog bara tänkt att hon skulle få lukta på dem, men så ogästvänligt av mig! Så klart att damen skulle få behålla dem. Jag hoppas bara att mitt ansiktsuttryck inte avslöjade min förvåning när jag formade om min öppna mun till...
"-Var så god."

Missförstånd kan leda till en lärdomar, så vad gör väl ett par minuter till för att få ihop ännu en bukett luktärtor.
Det var det verkligen värt!