Se med egna ögon...

Nu när våren står i startgroparna och längtan efter naturupplevelse är som störst, kan man fundera på om vi verkligen "upplever". Tar vi oss tid i vardagen att vara där ute och känna allt med våra sinnen? Vilka är "upplevare" och hur gör man?

En och annan pensionär och förskolebarn ser man på strapatser i vardagen och på helgerna lämnar fler sina hem på en tur nånstans. Man beger sig ut, promenerar, cyklar och transporterar sig på olika sätt. En och annan fika, grillning, träning och vila utförs också. På köpet andas man luft, får sol på kroppen och motion - bra härligt! Hur mycket tar man då aktivt in naturen och upplever den till fullo vid dessa tillfällen?

Tycker allt mer tid läggs på att aktivera oss i naturen. Vi måste alltid "göra" något, vara så sysselsatta - varför då? Tar vi med barn och ungdomar ut för att upptäcka naturen? Får de en känsla för den?

Just det där att "bara vara" i naturen kan skapa tillfällen då man just upptäcker något. Hur ser knoppen ut där på grenen? Hur rör sig myrorna och hur känns gräset mot huden? hur känns luften du andas? 
Man låter sinnen vara guideningen. Man närvarar medvetet och ibland uppkommer förundran. Först när man verkligen "är där", kan intresset för naturen infinna sig. Då kan också omtanken, viljan att vårda och bevara den bli verklighet. Med all respekt.