En tidig söndagsmorgon satt vi här...
Det började först med ett par dagar i Ubud, Bali. Dagar som innehöll många regnskurar under kvällar och nätter. Dagar som också innehöll sandaler som gick sönder och jakten på tvåkomponentslim, för att få dem någorlunda funktionsdugliga.
Introduktionsveckan som volontärer var avslutad och en helg på egen hand väntade. Då passade vi på att bokat en "Sunrise Tour at Mount Batur" (en vulkan, delvis aktiv). Vi hade bokat till lördagen först, men trodde nog risken för åska fanns så vi bokade om. Ett spännande äventyr att göra tillsammans, bra tillfälle att stötta och få uppleva utmaning ihop.
Ett par dagar tidigare berättade vi att vi hade dessa planer för en annan volontär, Alexandra från London. Hon hade gett intrycket av att inte vara särskilt äventyrlig, utan mer bekväm av sig. Hon lockades ändå av det när hon fick höra att det bara var två timmars promenad upp och sa, "-Two hours, I can do that". Bokningen var smidig, sa vi - trevlig kille fixade det på gatan (i Penestanan, charmiga byn där alla volontärer bodde). Hon skulle fundera...
01.30 ringde klockan på söndagsnatten och yrvakna gjorde vi besök på utomhusbadrummet under stjärnhimlen - yes, inget regn! För trötta för frukost. Kameror och vattenflaskor var redan packade kvällen innan. Vi smög försiktigt ut med försök att inte väcka hela släkten (som vi bodde hos). Hundar skällde när vi kom ut på gatan, där minibussen väntade och vem satt längst fram om inte Alex, "I came!" sa hon entusiastiskt. Vi fick även sällskap av ett annat trevligt par, också från England.
En skumpig tur på vägar i mörkret och under månskenet kunde vi se vulkantopparna närma sig. Vilken skulle vi gå upp för? Den stora eller den enorma? När vi klev ur bilen förstod vi vilken - den stora, tack och lov. En svagt lysande rad med ficklampor gick upp mot toppen, vi var inte de enda med höjdarplaner.
I okänd terräng följde vi vår guide i mörkret. Tanken på vad som lurade längs stigen fick oss att lysa på marken, varje steg måste bli stabilt. Jag gick där i mina ihoplimmade sandaler. Alla andra verkade ha gympadojor, såklart även min älskling. Nu fick vi pröva skorna och vår kärlek upp mot vulkanen.
Alexandra kämpade på bra, vi stöttade varandra i gruppen och inväntade om någon kom efter. Mot slutet blev det brantare men vi drevs av solljuset som började anas. "I don´t want to miss it!" sa Alex och stånkade. Vi kände att det blev lite lättare.
Så kom de sista stegen och vi var framme! Kroppen var varm, leendet blev stort och stunden var magisk.
"We did it!"
https://www.youtube.com/watch?v=Xz-UvQYAmbg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar